Virserums konsthall

Härlig morgon efter lugn natt. Vi var lite oroliga att parken vid vattnet skulle bli partyställe på lördagskvällen

I väntan på att Virserums konsthall ska öppna tar vi en titt på den välskötta örtagården strax intill.

B vill att jag ska göra det lika fint därhemma. 

Vi hinner med en fika på Café Flotten också. 

Caféet drivs av hembygdsföreningen, så det var både gott och billigt.

En fantastisk berså av flätad pil vid konsthallen.

Barbro Wendén, tf chef för konsthallen inviger två nya utställningar. Musik av DUÅ, d v s Fredrik Söderlund, saxofon, och Alice Hartwig, gitarr, ukulele, piano och sång. De var mycket bra.

Barbro Wendén och jag var arbetskamrater på Folkbladet under några år på sena 80-talet. Hon ekonomichef och jag redaktionschef.

En av de nya utställningarna är resultatet av arkitekttävlingen Nödvändighetens Arkitektur, anordnad av Virserums konsthall. Här ett av de vinnande bidragen, ett förslag till utveckling av norska Stokköya av Pir II Arkitekter.

Utställningen ”I skogens dunkel” beskrivs så här: 

”Här bland höga mörka stammar, där grenar ger marken sitt skuggspel, finns en tillflykt. Där härskar ett dovt grönt dunkel, där älgen, vätten och lugnet trivs. Svarta fåglar har landat i det steniga landskapet, uppförstorade malar svävar i luften och figurer skymtar ­ – allt format med handens kunskap. En träig konstutställning fylld av känslan att befinna sig i skogens dunkla rum.”

På bilden ”Öknens skepp” av Inga Hjohlman.

Spegelramen har snidats av Carsten Nilsson. Det tog hundra timmar. Träet är lind, liksom mannen i spegeln.

Detta var sommarens hetaste dag, så vi orkade inte med alla utställningarna. Vi får komma tillbaka, vi är ju medlemmar.

Vi kan verkligen rekommendera ett eller flera besök här. Detta är en av landets finaste konsthallar.

Smalspåret

Fricamping tio meter från Virserumssjön. Det går alldeles utmärkt att bada här, även om det egentligen inte är en badplats. Barn och tokar gör det ändå.

I Virserums stationshus hittar vi denna våg, som sänder nostalgirysningar längs ryggraden min. 

Vi åker rälsbuss på smalspåret från Virserum till Åseda, tur och retur. Emil kör. Detta är ett museitåg som bara kör två turer på lördagar under sommaren. Plus några marknadshelger i höst.

Det är inte trångt på tåget. Tolv personer, inkl personal.

Första stopp: Mosstorps station. Idag ett privat sommarnöje ...

... med fint läge vid sjön.

Vid varenda stopp dök den här fotograferande tågnörden upp. Han måste tagit hundratals bilder på oss under de tre timmar tågresan varade. Här vid stationen i Åseda.

Lokföraren Emil, tillika teknisk chef för banan, berättar om hur han blev tågintresserad. Han tillbringade barndomens somrar i en stuga vid spåret.

Nu är han av alla dessa eldsjälar som bevarar våra kulturarv.

Tillbaka på tåget. Man funderade inte så mycket på miljön förr utan bajsade rakt ner på rälsen.

När tåget passerar länsväg 125 i Hultanäs ...

... får Emil stanna innan vägen och veva ner bommarna, köra över vägen och sedan springa tillbaka och veva upp bommarna igen. Det är inget höghastighetståg.

Vid stationen i Hultanäs står en lång rad renoveringsobjekt.

Sommar på smalspåret. Det är grönt och bitvis så tätt att trädgrenar och löv flyger in genom de öppna fönstren.

Bitvis går banan längs vatten, men mest är det skog, skog och åter skog.

Vi tänkte gå ut och äta, men restaurangutbudet var inte så värst. Så vi gick till ICA Nära, som skymtar därborta. Verkligen Nära.

Bra slut på en fin dag. Sverige besegrade äntligen Tyskland!

Gilla Ydrefors!

En av våra favoritplatser. Ydrefors camping sedd inifrån en soptunna i det här fallet. En husvagn och därborta tre husbilar. En stuga uthyrd.

Vi har sjöutsikt och bara femtio meter ner till stranden.

Det här verkligen gränstrakt. Ydrefors flaggar med Kindas, Ydres och Vimmerbys vapen. Byn ligger i tre kommuner, tre socknar och två län.

Googlar man på Ydrefors påstår Expedia att det går paketresor hit.

Man kan i så fall välja mellan de tio bästa hotellen på den här bokningssidan.

Förutom campingen är den enda inkvartering ett B&B i huset Brovalla. Här finns det anor. I början av 30-talet, Ydrefors storhetstid, fanns ett konditori i huset. Det flyttade snart, se nedan.

Just idag bor det sannolikt inte några gäster här. Vi anar "Zimmer zu vermieten" på skylten bakom vägkantsblommorna.

Nej, allt kretsar idag kring hembygdsgården Brosjögården, som landshövding Björn Eriksson invigde sommaren 2002. Den drivs av Samhällsföreningen och hyser ett sommarcafé från midsommar och fram till 11 augusti. Öppet 12-21 alla dagar, mest ideella krafter. Jättegoda smörgåsar och fikabröd. Resten av året är det förstås byns samlingspunkt och hyrs ut till olika ändamål. Fullt utrustat kök.

Vi tar en promenad bort till byn. Första huset vi ser är tomt. Inte ens till salu. Tallmo heter det, byggt 1953.

Närmaste ort är Svinhult. Men vad ska man där och göra. Till Gullringen är det 15 km. Nej, det är nog Kisa, Österbymo eller Vimmerby man hittar samhällsservice. Det gula huset heter Furudal, hit flyttade Märta Adriansson konditoriet 1933. Hon drev det till 1976.

Missionhuset ägs idag av Ananda Marga, en filosofisk rörelse grundad i Indien, Sisters Training Centre står det på uthuset. 

Här, i korset mitt i byn, låg en gång en konsumaffär. Lades ner i slutet på 60-talet.

Ett stycke längre bort låg ännu en affär, i huset Sjövik. Affären drevs från 1936 till 1977.

Inte en människa ser vi. Jo, där kommer ju hon som serverade sillamackan igår eftermiddag. På väg till Brosjögården, kanske.

Det gamla mejeriet är under långsam renovering till bostadshus. Mejeriet drevs från 1936-1944. Så kort Ydrefors storhetstid var!
Det byggdes järnväg från Vimmerby till Ydrefors, invigd 1924. Persontrafiken lades ner redan 1933. Godstrafiken, mest virke, fortsatte några år till. Banan började rivas sommaren 1940. Sedan dess är det landsvägen som gäller.

Tallhyddan är disponentvillan i Ydrefors. Byggdes 1936 av disponent Arvid Carlsson som drev Brovallasågen. Sågar fanns det flera av. De sysselsatte ett 30-tal personer som mest.

"Toksten" sticker upp i Brosjön några meter från bron. Sägs ha varit ett "treriksröse" mellan de tre socknarna.

Bygatan med Toksten till vänster, affären därborta. En välskött liten köksträdgård vittnar om liv i Ydrefors.

Skolan byggdes 1955 och lades ner 1969. Förstod man inte på 50-talet att Ydrefors var i utförsbacke. Eller ville man bara tro på framtiden? Idag är det Ananda Marga som har utbildning här, liksom i Missionshuset. Några ananda margor såg vi dock inte till.

Men de tycks vara hejare på att hugga ved.

Skogen står tyst och rak bakom skolan. I Ydrefors och många andra samhällen i dessa gränstrakten var skogen den ända råvaran. Odlad mark är sällsynt.

Så det finns odlad mark ändå. Det var nog länge sedan någon odlade här, men byn har inte låtit den växa igen.

Vittnesmål om att det var bättre förr. Eller?

Brosjögården och Samhällsföreningen tillsammans med bollklubben är vad som håller samman Ydrefors idag. Men Ydrefors BK får inte ihop några lag.

 

Det är 21 grader i vattnet, berättar flickan som står med termometern ute på bryggan. Siffror hon ska plita ner på anslagstavlan uppe vid gården. Brosjön är idag återställd (hoppas vi) efter att ha varit landets mest dioxinförgiftade sjö (2006). Gifterna kom från träförädling med klorfenoler. Idag är dessa ämnen helt förbjudna inom EU.
Vi tror på dessa uppgifter. Vattnet ser klart och inbjudande ut.

Parken Zoo

Lexi och Jamie förväntansfulla vid statygruppen ”Ju mer vi är tillsammans” (konstnär Herman Reijers, 1988) vid entrén till Parken Zoo i Eskilstuna. Statyerna föreställer Louis Armstrong, Karl Gerhard, Arne Geijer (?!), Alva Myrdal, Gustav IV Adolf, Tage Erlander, Olof Palme, Naima Wifstrand och två anonyma personer.

Något märklig samling. Men låt oss gå vidare.

”Ta en bild, mormor”.

Lexi var populär hos de små getterna, som först smakade på hennes klänning och sedan på hennes hår.

Vi kollar in en jaguar.

Djuren i all ära, men det var nöjesfältet som engagerade flickorna mest. Sockervadd måste de ju få.

Flickorna tar sig fram på krokodilsafari. Lyckligtvis utan krokodiler.

Det kittlar i magen.

En härligt lång rutschkana.

Piratfallet var den häftigaste åkattraktionen. Här fick Benita göra Jamie sällskap, eftersom Lexi var för liten. B vågade. Två gånger!

Campingen vid Parken Zoo var välutrustad. Vi stannade över och gick i parken även nästa dag. Parken Zoo är ett väldigt trevligt utflyktsmål med barn upp till tio/tolv år. Äldre barn tycker nog inte att nöjesfältet är tillräckligt häftigt.